Douglas

Klockan ringer 0445... det är bvecksvart ute och en liten del av mig önskar att det varit frost under natten så vi inte kan åka. Varför måste vi starta så tidigt?!!??

Det är tävlingsdag. Det är Sävedag.

Det är mer än ett år sedan vi startade Robin och jag. Och jag känner mig inte nervös. Jag har inte tränat speciellt mycket. Mer kollat att det fugnerar, här hemmakring iallafall, men det kanske faller in under träna...

Masar mig upp och kollar så maken börjat vakna. Hästarna i stallet är knäpptysta. Deras dags-att-gå-ut-i-hagen-klocka" har säkerligen inte ringt än ;-)  Eftersom jag är så himla morgontrött gjorde jag det mesta klart redan under gårdagen. Behöver bara transportförpacka hästen och ge den lille mat. Stackaren får stå inne till vi kommer hem, vågar inte ha honom ensam i hagen när det inte finns så mycket kvar att äta/göra. Dessutom blir vi inte så sena. Hade jag tänkt.

Kvart i sex rullar vi ut från gårdsplanen. Det är lika mörkt som nyss och dessutom lite dimslöjor här och var. Bäst att ta det vacker med tanke på allt vilt.

Det första vi får bromsa för är en katt. Sedan är det lugnt till Björboholmstrakten, då varnar morgonbussen för något vi slipper se, men ändå kryper förbi. Jag är ju nog nervös när vi är ute och åker i dagsljus så detta är en prövning för mina nerver.

Resten av resan går bra och Robin står lugnt i transporten. Ett litet brak vid en inbromsning bara. När vi kommer fram ser jag att den inbromsningen gjort att han trampat av sig en bit av svansen. Sicken tur att jag klippte den i går, annars hade säkert mycket mer hamnat under bakhoven och ryckts bort. Det är ingen fara dock, han ser på inga sätt skallig ut ;-)

Vi är framme som planerat strax efter 7. Jag hinner lossa häst och förbereda inför veterinärbesiktning. Som går bra. Att det älltid ska vara så nervöst!

Första start är 0830 och grenen Femgång. Mitt andra försök i denna gren.

Det går riktigt bra. Robin är med på noterna och jag känner att det flyter på. Förra starten hade vi under 3 i totalbedömning och mitt mål är att kapa åt mig någon tiondel till. Och det gör vi! Det är passläggningarna som inte fungerar, enligt domarna. Jag själv känner tydlig pass ;-)

Så är det lite vila och sedan dags för Speedpass. Även detta mitt livs andra start i grenen. Idag får vi inte till det. Det blir några steg pass här och där, men inte i 100 meter. Jag ville för mycket helt enkelt. Robin är lydig och jag är ändå nöjd.

Jag inser att jag faktiskt har roligt på riktigt på banan idag!

Direkt efter passen är det dags för Tölt. jag funderade i det längsta att atryka mig. Känner att vi inte har här att göra längre. Men det visade sig vara en felkänsla.

Vi rider in och han rullar på. Jag känner redan under framridinngen att tölten är jämn i takten idag. Jag vågar gasa och han följer... Korta tempot är som vanligt lite högt, tempoväxlingarna fungerar, och så gör även ökningen. När första poängen kommer, 5.3, så får jag klump ihalsen och tårar i ögonen, sedan hör jag 5.0 och 4.3... Jo jo. Den vet jag var den kommer ifrån. Och resignerar. Inget att göra åt det. jag är glad för de andra bedömningarna!

Detta visar sig leda till att jag ligger tvåa i uttagningen!

Rider final och behåller min andraplats. får 5.5:or och tom en 6:A. Slutpoången blir 5.07 (el 03). men över 5. Det känns bra.

Under hovbeslagskontrollen kommenterar "min" domare / tränare att jag fått konstiga poäng. Låga poäng av ngn... för låga. Det känns bra att inte bara jag uppfattar mig orättvist bedömd. Men jag håller god min. Det är en bedömningssport jag valt att tävla i. Och bedömd blir jag...

Robin är lite trött men vid mycket gott humör. Han är underbar min lille man! Jag får även uppmuntrande tillrop under dagen från min avänner som tycker jag har en fin häst. Det värmer. Jag vet ju att han är jättefin, men det värmer ändå ;-)

Väl hemma möts vi av en glad och lite ensam kille som ropar ut sin glädje när vi rullar in framför stallet. Maken sticker till honom lite extra hö medan vi gör robin klar för ett par timmar i hagen. De står nära varandra när de kommer ut. Fast först måste Tengil skutta lite glädjeskutt, och rulla sig, ordentligt. Robin tittar på som en äldre farbror medan han mumsar på eftermiddagsmålet. Sedn står de nära varandra och äter och jag ser inte en enda bit-i-brorsan-tendens. De är i sanning en lite flock som fungerar de där två ;-)

Vid nio får de komma in och vid elva gör jag natten.

Vilken härlig dag!

- Rekommendera något, bad jag expediten på Pocket Shop när jag förgäves försökt hitta bok nr 4 (köp fyra betala för tre).

Hon plockade raskt fram boken "Guerns...sällskap". Och jag undrade om hon var riktigt riktig. Den såg tetig ut på omslaget, och titeln sedan...  jag läste baksidan, som jag alltid gör, och gav den en chans.

Väl hemma väntade en överraskning, boken är en mängd brev som bygger en historia. Jag har alltid ratat sådana böcker för det blir så stolpigt. Men så icke här. Jag blir till och sugen på att skriva brev själv. Och då menar jag riktiga brev, inte e-mail ;-)

Vad handlar då boken om. Jo en författare i London, Juliet Ashton, söker inspiration till en ny bok. Av en händelse blir hon kontaktad av en man på ön Guernsey, medlem i ett litteratursällskap, som ber om hjälp att finna böcker av en särskild författare. Brevväxlingen börjar och så även historien.
Det är efterkrigstid och Juliet får efterhand inblick i hur livet på ön gestaltat sig under kriget. Till exempel historien om grisen säger en hel del. Hon lär även känna flera personer i litteratursällskapet via brev. Tanken slår mig vad annorlunda det måste varit att få och sedan behålla kontakten under de oomständigheter som rådde då jämfört med hur vi kommunicerar idag. Ingen MSN eller SMS då inte, och inte så vanligt med telefon heller. Och vilket artigt språk jag som läsare möter.
Genom brevväxlandet så fördjupas vänskapen och till slut så reser Juliet till ön och möter sina brevvänner. Och det är en resa som förändrar mycket i hennes liv. Ja, det mesta faktiskt.

En söt liten bok som avviker från mycket annat jag läst. Och som påminner om skillanden i kommunikation och kommunikation. Inte så dumt det där med papper och penna ;-)

Tidig (nåväl, hyfsat tidig iallafall) vintermorgon. Solen skiner, bakom molnen, och termometern visar på minus 14...  Det knarrar under skorna på vägen till stallet, och det är tyst. Så tyst.

Jag gnäggas välkommen när jag öppnar stalldörren och möts av pigga ögon som undrar om det inte är dags att gå ut i hagen snart. Den store inser snart att vi ska "umgås" under sadel innan det blir lek med brorsan. Och brorsan inser att han får en stund på egen hand innan dagen börjar.

Jag är snart uppe i sadeln, och ångrar att jag inte klarar att rida barbacka. Oj så mycket varmare det skulle vara en dag som denna ;-) Inte en kotte är ute, varken bilar eller morgonpromenerande hundar möter vi. Men så stannar Robin och spejar. Jag föröker följa hans blick, och där står de. Två rådjur är ute på tur. De står på fältet precis vid vägen bara ett litet stycke från oss och undrar vad vi ska göra. Då inser jag att Robin inte ser på dem. Han har fått syn på en egen grupp om tre rådjur en bit längre bort. Vi tittar på varandra och jag njuter av närheten med naturen. Då vänder de tre och rusar bort. De två närmast oss är inte fullt lika skygga utan står kvar lite till. Men så bestämmer de sig. Full fart över stubbåkern, över vägen bara några meter framför oss, skuttar in i skogen och sedan är de försvunna. Jag har stått så nära dem att jag hörde hur det frasade i stubben när de sprang över åkern. Jag hörde deras klövar klappra och  halka när de sprang över vägen. Och under mig en annan fyrbening som lugnt väntade på mina order.

Resten av turen var ljuvlig, men lite blek i jämförelse med närkontakten med skogens djur.